torsdag 30 juni 2016

Ta hjälp av naturen för att läka stress

Det finns en hel del forskning som backar upp mitt
behov av att vistas i naturen. Naturen har en läkande effekt
på både kropp och sinne.

Jag befinner mig i stugan i Norrbotten över sommaren. Resten av året bor jag i Stockholm men i 2 månader framåt vaknar jag upp med skogen i ryggen och den lilla havsviken framför mig. Storstaden innebär många bra saker men något jag kan sakna där är lugnet och naturen här uppe, 100 mil norrut. 

Två av tre väljer naturen vid läkning av stress
Miljön vi vistas i har betydelse för hur vi mår känslomässigt och fysiskt. Det sägs att två av tre helst väljer naturen som bästa plats för att läka stress. Alla har inte möjlighet att vistas i vildmarken. Men studier som gjorts på sjukhus, i kontors- och skolmiljö visar att till och med en växt i ett rum påverkar kroppen och sinnet positivt. 
Det har gjorts studier i sjukhusmiljö som visar att något så enkelt som bilder av naturvyer i sjukhusrummet påverkar patienters förmåga att hantera smärta. 

Till och med ett foto av en naturvy kan ha positiv effekt på min kropp och mitt sinne. 

Blodtryck och stresshormoner sänks och positiva känslor ökar 
Att vistas i naturen eller bara titta på naturfoton minskar negativa känsloupplevelser som stress och ilska. Vi taggar ner helt enkelt. Att ta del av naturen, inte bara påverkar vår känsloupplevelse utan även vår fysiska kropp. Det finns studier som visar att en naturupplevelse kan göra att blodtrycket sänks och stresshormonerna kortisol och adrenalin går ner. Det visar sig även att  tid i eller upplevelse av naturvyer (foton eller videos) inte bara höjer vårt psykologiska allmäntillstånd utan även ökar känslan av meningsfullhet. Även vår koncentrationsförmåga ökar.

Att spendera tid i eller uppleva naturen
på annat sätt (ex foton) sägs ökar vår koncentrationsförmåga. 

Låt dina sinnen beskriva naturen
Jag försöker jag låta mina sinnen beskriva den miljö jag befinner mig i. Hur vinden känns, doften, vyn och ljuden omkring mig. Jag föreställer mig att mitt betraktande i sig är ett sinne. Utan min medvetenhet om mina sinnen skulle jag inte ha förmågan att vara närvarande eller ens förstå det som finns här och nu. 

Hur gör man om man bor i en storstad?
Jag bor själv i en storstad större delen av året och vet att det inte alltid är så lätt att hitta egentid i en stor skog. Men naturen finns överallt. Även i det lilla, här och nu. Det krävs inte orörd vildmark för att naturen ska ha effekt på oss. Som jag beskrev ovan kan till och med ett foto av en naturvy påverka människan positivt. Och det finns nästan alltid ett element av natur med överallt. En växt, en himmel, ljuset på träden i parken eller promenadvägen längs en kanal. 


Att stanna upp, betrakta och låta mina sinnen beskriva...
En röd liten stuga (dock ej min) inbäddad i grönska. 

Kanske är det så att naturen lockar fram ett
utrymme för mental vila
hos många av oss?
Forskning på naturen och stress
Här är några studier som jag nämner ovan...
Läs gärna även denna artikel (engelska) med ytterligare referenser till forskning.


Dijkstra, K., Pieterse, M., & Pruyn, A. (2006). Physical environmental stimuli that turn healthcare facilities into healing environments through psychologically mediated effects: Systematic review.Journal of Advanced Nursing, 56(2), 166-181.

Bringslimark, T., Patil, G., & Hartig, T. (2008). The Association Between Indoor Plants, Stress, Productivity And Sick Leave In Office Workers. Acta Horticulturae, 775, 117.


Cervinka, R., Röderer, K., & Hefler, E. (2012). Are nature lovers happy? On various indicators of well-being and connectedness with nature. Journal of Health Psychology, 17(3), 379-388.
Devries, S. (2003). Natural environments -- healthy environments? An exploratory analysis of the relationship between greenspace and health. Environment and Planning, 35(10), 1717.

Diette, G. B., Lechtzin, N., Haponik, E., Devrotes, A., & Rubin, H. R. (2003). Distraction therapy with nature sights and sounds reduces pain during flexible bronchoscopy: A complementary approach to routine analgesia. Chest, 123(3), 941-948.

Kim, T. (2010). Human brain activation in response to visual stimulation with rural and urban scenery pictures: A functional magnetic resonance imaging study Science of the Total Environment, 408(12), 2600.


fredag 10 juni 2016

Att leva ut sitt innersta, äkta jag!


En kris som en utbrändhet kan kicka igång många saker som är svåra och jobbiga, för att inte säga outhärdliga i perioder. Men det kommer många bra saker ur läkningsprocessen. Att läka en utbrändhet eller livskris innebär ofta att man tvingas komma i kontakt med sig själv i ett mer holistiskt perspektiv. Man blir inmålad i ett hörn - av sig själv men i utbyte kanske får man äntligen möta den man innerst inne är.

Kanske börjar man lyssna och bejaka sig själv och leva mer ärligt den person man innerst inne är. När man börjar leva och bejaka sitt innersta jag sker något magiskt. Något större än en själv.

Lär dig förstå hur du hänger ihop!
När man går igenom en utbrändhet eller kris tvingas man ofta bli mer medveten om hur kroppen, sinnet, tankar/känslor, egot, det inre jaget/själen och medvetenheten hänger ihop och fungerar. Hur alla de olika delarna påverkar varandra. Mina tankar påverkar mina känslor och tvärtom. Min kropp påverkar mina känslor och tankar och vice versa. Osv. Om jag inte mår bra i kroppen 

Förståelsen för hur alla mina "delar" hänger ihop skapar
en objektivitet som kan minska det drama som det ofta innebär att
må känslomässigt dåligt.

När tankar och känslor löper amok
Utan medvetenhet om hur jag hänger ihop kan känslor, tankar m.m. löpa amok i en negativ spiral. Det är ofta det som sker när man är stressad och utmattad. Det triggar ofta ett beteende som inte går hand i hand med den man innerst inne är. Tvärtom är det så att man ofta stänger av dialogen inåt och börjar fokusera på allt utanför sig själv. På krav och måsten utanför en själv (som ibland är något man tillskriver sig själv). Man navigerar sig fram som en flipperspelskula, det är det som finns utanför en själv som bestämmer ens riktning. 

När jag förstår att jag är så mycket mer växer livet
Medvetenheten om allt ovanstående skapar en objektivitet så att jag kan ställa mig "på sidan av" mig själv. Man kan säga att jag kan betrakta mig själv i realtid. Tanken på vem det egentligen är som betraktar mina tankar är svindlande. Jag tänker att det är mitt innersta jag, det där djupaste jaget som jag bara kan nå genom att koppla på medvetenheten. Jag tänker att vi människor är så mycket mer än vi förstår. Livet blir mer intressant och spännande när man börjar betrakta sig själv som mer än bara en påse kött på ben.

Att komma i kontakt med sitt inre jag är som att få tillgång
till en kompass, ledstång och ljus. 

Tonar du ner dig själv? Bli medveten om när det sker!
Ofta tonar vi ner sidor hos oss själva helt omedvetet. Vi tror att vi gör oss själva en tjänst genom att smälta in mer, att inte sticka ut. Kanske tänker vi (ofta helt felaktigt) att vi inte skulle bli accepterade av andra om vi levde ut. De flesta av oss rör sig i sällskapskretsar där det finns en viss kultur som har vissa outtalade regler. Vi rör oss följsamt med.
Visst, ibland finns det inget behov av att göra ett statement. Men att bli medveten om när man tenderar att tona ner sig själv kommer säga en del om vilka rädslor man tampas med. Det kan bli enormt lärorikt och utvecklande att först och främst bli medveten om dem. 

Att leva ut sig själv är på ett sätt att få andas.

Att vara homosexuell i en liten by
Jag är homosexuell och växte upp i en liten by i Norrbotten. Jag är född 1976 och insåg väldigt tidigt att det här inte var något som var okej, på långa vägar. Det här var något man höll tyst om. Visst, jag är inte bara min sexualitet men min kärlek är en stor del av den jag är. Den jag älskar är en stor del av mitt liv.

När jag tillsist kom ut (i vuxen ålder) var jag så trött på att inte leva mig själv fullt ut att jag kalkylerade att det var värt risken att bli föremål för obehagligt bemötande. Jag hade kommit fram till att andras känslor och åsikter inte var något jag kunde påverka. Det låg utanför mig själv. Tack och lov har jag ett enormt stöd i familj och vänner. Jag fick så mycket kärlek och styrka när jag kom ut. Men ovissheten innan var olidlig. Skulle någon avsäga sig kontakten med mig? Skulle någon säga elaka saker om mig? Skratta åt mig?

Men kraften och viljan att leva fullt ut var så mycket starkare än rädslan att det inte gick att hålla den tillbaka. Det var som att ta andas in livet. Det fascinerar mig än idag att höra historier om hur människor frigjort sig på olika sätt. 

Har du frigjort dig från rädslan för att få vara ditt äkta jag? Berätta gärna!




torsdag 9 juni 2016

Hur vilar man hjärnan och när återhämtar man sig från stress?

Vila är inte bara sömn. Vila kan vara många olika saker.
Vad är vila för dig?
Återhämtning och läkning av stress uppstår när jag tillför näring, vila och öppenhet (till bearbetning, förändring och utveckling) till min kropp, sinne och mitt djupaste jag/själen. Jag kan inte sova mig ur en utbrändhet, även om sömnen i sig har en läkande effekt på kroppen och hjärnan. 

Vad är vila för dig?
Vila kan vara  många olika saker. Att garva läppen av sig, att ägna sig åt något man är passionerat intresserad av, att stänga av alla källor till intryck och bara ta in stunden så som den är. Att meditera har gång på gång visat sig läka hjärnan och förändra hjärnans "grundläge". Något som är oerhört värdefullt vid läkning av stress.

Att lägga märke till när man känner sig avslappnad kanske låter löjligt enkelt. Och det är det också. Men faktum är att många av oss har så fullt upp i hjärnan och tankarna att vi inte låter våra sinnen berätta för oss hur den här stunden är/känns/upplevs. Men det är när vi är närvarande i lugnet som återhämtningen aktiveras. 

Återhämtning uppstår när lugn-och-ro-hormoner utsöndras
Att aktivt registrera i vilka sammanhang, sällskap, sinnesstämning och situationer som jag känner mig avslappnad är en bit på vägen. Dessutom är det härligt att uppleva avslappning och lugn. Det som sker rent fysiskt i hjärnan när jag upplever lugnet i stunden är att jag förflyttar hjärnans aktivitet från den högra frontalloben (där negativa känslor sitter) till den vänstra (där lugn, harmoni, empati, glädje sitter). Kroppen utsöndrar oxytocin, som reglerar ner stresshormonerna adrenalin och kortisol. Nu startar återhämtningen.

Att bygga nya "banor" i hjärnan
Stress är många gånger kopplat till vanemässigt beteende. Saker vi gör per automatik, inte sällan beteenden som bygger på negativa känslor som rädslor, otillräcklighet, dålig självkänsla m.m.
Att göra något annorlunda eller något helt nytt bygger nya vägar i hjärnan. Vårt beteende och våra tankar resulterar nämligen i "tankebanor" i hjärnan. Våra tankar trampar upp små stigar kan man säga. Med ett ämne som kallas myelin bildar våra tankar dessa stigar som sedan blir rena motorvägarna ju oftare vi tänker i samma tankemönster. Det är därför det kan vara svårt att göra en förändring i livet. Vi trillar helt enkelt tillbaka in i våra myelin-motorvägar i hjärnan. Att läka stress handlar till mångt och mycket om att bli medveten och sedan bryta mönster. Om jag vill ha ett annat resultat måste jag göra något annorlunda.

Se gärna den här videon om du vill veta mer om hur myelin och beteende/tankemönster fungerar.


Att låta sina sinnen berätta om stunden här och nu är att komma i kontakt med både platsen/stunden och mitt allra innersta, äkta jag.






onsdag 18 maj 2016

Att bli förälder när man varit utbränd

Min förstfödde son, idag 3,5 år.
Maja ställde en toppenbra fråga om föräldraskap och utmattning häromdagen.

"Hej Jenny! Jag följer din blogg sen länge, den är jättefin och inspirerande!

Får man önska inlägg? Kan inte du skriva lite om att skaffa barn efter en utmattning? Hur förbereder man sig? Kram!"

Fixar man att bli förälder om man varit utbränd?
Tack för ett par bra och riktigt svåra frågor Maja! ;-)
Jag ska göra ett försök att svara/reflektera kring ämnet föräldraskap, barn och stress/utbrändhet. 


Jag har inte erfarenhet av att bli gravid under den akuta läkningsfasen av utbrändhet. Men visst upplevde jag att utbrändheten påverkat mitt sätt att se på vila och sömn. Det hängde med och var något jag var tvungen att bearbeta/arbeta upp ett förhållningssätt till.

Hur jag resonerade när jag skulle bli förälder
Det börjar närma sig 14 år sedan jag gick in i väggen (det tog mig mer än ett år, eller snarare 2 år att bli helt "återställd"). Som de allra flesta som är med om en utbrändhet tar det tid att läka kroppen, framförallt hjärnan. Vila är förstås enormt viktigt.
Jag blev besatt av vila och sömn. Något som jag såklart funderade mycket över (och oroade mig för) innan jag blev förälder. Även om det hade gått många år (10) sedan jag gått vidare efter utbrändheten. Jag visste också att vi inte skulle ha hjälp med barnvakteri då vi har familjerna 100-tals mil härifrån. Skulle jag fixa det?



Trötthet och sömnbrist, javisst! Men också så enormt
mycket kärlek = energi!

Det korta svaret blir: ja, man fixar det!
Det långa (och lite mer privata svaret):

Jag har upplevt både att vara gravid och att stå bredvid. Jag blev förälder för 3,5 år sedan för första gången. Min sambo bar och födde vårt första barn. Barn nr 2 har jag varit gravid med och han kom i somras. Så jag har provat på både att ha respektive inte ha hjälp av de hormoner som gör att man fixar sömnbrist (vid amningen).

Amningshormoner, sömn och existensiell utmattning
Min upplevelse är att jag var dopad som gravid/födande. Jag hade stor hjälp av hormonerna jämfört med när min sambo födde. Hon upplevde samma sak. Men det kan såklart skilja sig från kvinna till kvinna hur man upplever sig bli hjälpt av hormoner.
Visst blir man trött trots amningshormoner. Man blir trött av sömnbrist och dygnet-runt-servicen som det innebär att bli förälder. Men det är inte bara sömnbrist det handlar om utan även ett omskakande rent existentiellt. Både jag och sambon upplevde oss vara mer utmattade vid första barnet än vid andra. Det var kanske en större omställning? Många andra upplever tvärtom förstås.

Hur förbereder man sig?
Min direkta tanke är att man inte kan förbereda sig på föräldraskap fullt ut. Lika lite som man kan förbereda sig på allt som ska ske i livet. Det man kan förbereda sig på/träna på är att vänja sig vid det eventuella obehaget med att inte veta hur det ska bli. Att helt enkelt träna på att förhålla sig till att man inte har kontroll. Det i sig är något som de allra flesta har nytta av i livet, oavsett om man är eller inte är förälder. 


Mirakel nr 2, föddes i somras.


Att förbereda sig på att man inte kan ha full kontroll
Ett exempel på ett uppvaknande inför föräldraskapet nu senast var min rädsla inför förlossningen (efter en tuff förlossning med barn nr 1 var jag lite orolig för hur det skulle bli för mig). Jag plöjde nog en hyllmeter med förlossningsböcker och lyssnade på timvis med gravidpoddar för att förbereda mig. Jag lovar att jag hade kunnat doktorera i ämnet ;-)
Det var mitt sätt att försöka hitta något att hålla fast vid, en ledstång. Visst, inte var mitt studerande helt bortkastat. Men den viktigaste insikten jag kom fram till var att jag egentligen förberedde mig på att jag inte kunde förbereda mig fullt ut. Lite som föräldraskapet i stort. 

Att öva på sin förmåga att ha tillit till "processen"
Vi vet inte vad som väntar. Alla situationer är unika liksom föräldrar och barn. Men man kan öva på sin förmåga att ha tillit till "processen". Att ha tillit till att det kommer att fungera om än vara tufft ibland. De tuffa perioderna tar man när de kommer. De härliga perioderna och all kärlek, som man inte heller kan förbereda sig på, får man också då ta när de kommer.


Praktisk planering för att minska stress som förälder
Något man också kan förbereda är (om man skaffar barn tillsammans med någon) att tillsammans hitta olika sätt att hjälpa varandra till återhämtning. Vid första barnet hade jag en helidiotisk bild av att jag skulle både jobba heltid och vara uppe på nätterna med den lilla bebisen, tillsammans med min sambo. Det var fullständigt ohållbart förstås. Man måste tänka mer praktiskt än så tänker jag! Vi brände två resurser på en gång. Jag fick utmattningssymptom och golvet började gunga/yrsel, huvudvärk, illamående och blödde näsblod i duschen varje morgon. Jag fortsatte envist att köra på i samma spår (läs kanske en sida hos mig som tidigare fört mig in i utbrändhet?).

Jag vägrade inse att jag inte skulle fixa att vara vaken om nätterna och jobba om dagarna. Det var min sambo som fick mig att inse att jag var tvungen att tänka om och ändra mina planer/idéer om hur saker och ting skulle fungera.


Oanvända fötter.

Bränn inte båda resurserna!
Vilken tur att jag har en klok sambo som tvingade mig att sova i gästrummet (öronproppar is the shit!) när jag jobbade. Jag tog nätter då sambon hojtade till om sömnbrist. Vi adderade även "sovtimmar", dvs när den ena tog hand om barnet medan den andra la sig och sov i någon timme. Vi har gjort samma fast omvänt med andra barnet.

Gör dig redo att pröva om dina övertygelser
Jag är troligen inte den enda som har idéer och fasta övertygelser om hur saker och ting skulle gå till. Ett uppvaknande för mig har varit att jag som förälder och i livet i stort gör klokt i att pröva om mina övertygelser (läs som många gånger är begränsande uppfattningar). En stor andel stress kan reduceras genom att man prövar om sina "sanningar" lite då och då.

Det viktigaste är att det fungerar för dig och din familj. Skit i vad andra eventuellt tycker (läs eller vad man tror att andra tycker) om hur ni väljer att få era liv att fungera. Huvudsaken att ni mår bra!

Rullande schema för markservice en mental fristad
Vid första barnet hade vi ett rullande schema varje vecka där en person tog all markservice samt lämnade/hämtade på förskolan samma dag medan den andra kunde slappna av mentalt. Ett problem vi upplevde innan vi införde vårt schema var att vi båda var "mentalt påkopplade" hela tiden, även om den ena gjorde jobbet. När vi började schemalägga om ansvaret upplevde vi båda en sorts fristad. Det har varit toppen för oss! Vi kommer köra på det även när barn nr 2 börjar på förskolan.

Att minska samvetsstressen som förälder kräver närvaro
Som förälder finns det en outsinlig ström av saker man borde göra, vara och ta ställning till. Det i sig är något att lära sig att förhålla sig till (både i det som sker inuti en själv och det man upplever utifrån). Många upplever samvetsstress för sin egentillskrivna otillräcklighet. Jag tror att det är enormt viktigt att träna upp sin förmåga att närvara och betrakta de tankar och känslor som man som förälder upplever. Vi blir inte direkt bättre föräldrar av att trycka ner oss själva!


En annan viktig sak att poängtera är att barn hjälper en att helt enkelt välja bort vissa stressmoment i tillvaron. Det är något som faller sig helt naturligt när man möter den enorma kärlek som ett litet barn för med sig!

Har du tips på hur man kan minska stressen som förälder? Dela gärna med dig!


Kärlek till er alla!


tisdag 17 maj 2016

Att våga falla fritt när man inte mår bra

Ibland är det som om energikrävande och tråkiga saker staplas på varandra. Så är det för oss alla emellanåt. Det kommer perioder som är mer krävande än andra. Så var min vår. Flera saker hände direkt efter varandra. Ja, du vet säkert hur det kan vara?

Det finns mycket vi kan påverka i våra liv men så finns det en del som vi inte har någon som helst makt över. Det enda vi har makt över är hur vi hanterar, bearbetar och bemöter det jobbiga. 

När det inte finns någon ledstång att hålla sig i
Ibland känns det som om livet inte erbjuder någon plats där man kan stå stadigt. Det är mänskligt att leta efter något att hålla fast vid, något som vi vet alltid kommer finnas där som ledstång. Men den som upplevt utbrändhet eller en livskris av något slag vet hur det känns att inte ha något att hålla fast vid. Att inte veta. Att leva i ovisshet. Det är lite som att falla fritt.

Min upplevelse är att många som gått igenom en utbrändhet eller livskris söker
sig mot andlighet och personlig utveckling. Kanske handlar det om att
man förstår att man inte bara är en fysisk person - en påse kött på ben?

Att falla fritt...
Min favoritbuddhist Pema Chodron kallar det för att vi befinner oss i ett tillstånd av "groundlessness". När det inte finns någonstans att sätta ner fötterna i livet. Inget att hålla fast vid. Det är så oerhört svårt. En vanlig reaktion är att hitta någon eller något att skylla på. Att släppa ut sin rädsla, frustration och ilska åt något håll. Kanske mot någon/något utanför sig själv? Kanske mot sig själv? Det är möjligt att det är ett desperat sätt att försöka skapa något att hålla sig vid. En förklaring. Att helt enkelt få stopp på det fria fallet.

Negativitet kan få mig att ändra riktning...eller bli bitter
Vi faller alla fritt emellanåt och många gånger är det inte någons fel. Det råkar bara vara så att livet ibland bombarderar en med sådant som vi omöjligt kan ha makt att förutse eller påverka. Och även om det vore "någons fel" är det inte särskilt ofta det kommer att hjälpa oss. Snarare tvärtom. En negativ energi kan förvisso få oss att ändra riktningen i livet till en mer konstruktiv. Men gränsen där den negativa energin dränerar oss, sänker oss och gör oss bittra och oförmögna att gå vidare är hårfin.

Att möta sin sårbarhet är att säga hej till sin styrka!
Att vara närvarande i det som är (exempelvis en utbrändhet) kräver mod och öppenhet. Men det finns mycket att hämta i det. Orkar man med att vara i obehaget, rädslan och ovissheten kommer styrkan. För det finns en enorm kraft i att våga vara sårbar. Att uppleva rädslan och obehaget men leta fram ett mod att närvara i det som är utan att göra motstånd. Att stirra rädslan i vitögat. Att beskriva den, ta på den, låta den finnas där utan att agera på den. Det är bland det svåraste i livet men när vi förmår att plocka fram modet förändras allt. Det är här vi utvecklas som mest i livet. Det är min övertygelse.



Andlighet och läkning av stress
När jag vågar bemöta min egen rädsla kommer jag att utvecklas på många plan. Både i relation till mig själv och andra. Jag tror att läkning av stress och utbrändhet måste ha en själslig/andlig aspekt. Nu pratar jag inte om religion. Jag är inte religiös men anser mig själv vara en andlig varelse. För mig var det en oerhört viktig insikt i mitt liv. Jag är inte bara en påse kött på ben. Livet (och allt/alla i det) blir lite mer intressant med det uppvaknandet.


Till dig som är utbränd, utmattad och ledsen skickar jag en tanke fylld med kärlek och hopp!




söndag 13 mars 2016

När man inte vågar vara sig själv


Vågar du vara dig själv? Eller decimerar du dig själv genom att ursäkta dig, av någon sorts missriktad hänsyn till andra? 

Att decimera sig själv i tanken
För en tid sedan hade jag ett intressant samtal med en nära vän. Vi pratade om saker som gick lite längre ner på djupet. Saker som jag inte pratat om annat än med några få. Jag tog sats och berättade. Men jag la märke till att jag under samtalet kände mig lite obekväm. Meningarna började med ursäktande fraser som "med risk för att låta lite flummig..." och "det här kanske är lite weird men...". När vi la på hade jag lite ångest. Hade jag berättat lite för mycket? Hade jag delat med mig för mycket? Jag är nog lite konstig, va? Skit också, nästa gång ska jag inte säga nånting. Det är bäst så. För då slipper jag ju känna så här.

Men vänta nu. Stopp! Vad hände här egentligen? 

Att vara sig själv är bli vän med sårbarheten
Jag tror inte att ovanstående scenario är särskilt ovanligt. Det händer oss alla emellanåt. 
När något vi delar med oss av har betydelse för oss blir vi sårbara. Sårbarhet är för många detsamma som svaghet (när det egentligen är precis tvärtom). 
I det här läget är det många som väljer att ta ett steg tillbaka. För säkerhets skull. För att inte riskera att känna sig dum, fel, flummig, konstig. Eller bara för att sårbarhet känns. 
Sårbarheten lämnar oss inte oberörda.

Sårbarhet för oss närmre andra...och oss själva
Men att ta ett steg tillbaka innebär distans. Distans till andra. För det är när vi vågar vara oss själva, vågar vara sårbara som vi kommer i kontakt. Det är här relationer djupnar och vänskap blir starkare.
Det är när vi skippar väder och vind-snacket och låter samtalet handla om något som betyder nåt, på riktigt. 
Det är när vi vågar vara det jag vi är, innerst inne, som vi kommer både oss själva och andra närmre. Det ligger en styrka i det. 

Min vän hade inget med mina känslor ovan att göra. Hon hade inte gjort eller sagt något fel. Hon visste inte ens om hur jag kände. Men låt säga att hon nu hade tyckt att jag hade konstiga idéer, vad hade det egentligen spelat för roll? Ska jag vara jag på riktigt eller ska jag vara ett jag som jag tror andra tycker om?

Det är trots allt bättre att bli omtyckt för den jag är än för någon jag inte är.





söndag 28 februari 2016

Väldigt upptagen eller bara ett sätt att bedöva sig själv?

Ibland känns det som tankarna ser ut så här.
Ett virrvarr varvat med kråkbo.
Många av oss har en förmåga att sysselsätta oss så till den milda grad att vi förlorar kontakten med oss själva. Är det något som "bara händer"? Eller är det själva poängen - att inte behöva känna? Men vad händer när jag börjar ställa mig själv frågan varför jag är så upptagen? 

Var kommer all rastlöshet från? Vi har alla en autopilot inom oss. En autopilot som kör på och agerar på det ständiga tjatter av tankar och känslor som vi alla har. Det är lätt att haka på. Men nackdelen är att vi inte sitter bakom ratten utan i baksätet på vår egen bil. Rastlöshet kan vara en positiv motivation men det kan också vara föremål för en flykt undan sig själv.

Varför upplever man obehag när man stannar upp?
Många upplever ett stort obehag när de inte har fullt upp. Det är min övertygelse att vi alla mer eller mindre är beroende av det inre tjattret, av tänkandet och kännandet. Att stanna upp kan trigga en sorts abstinens i form av rastlöshet. När det blir tillräckligt tyst tvingas vi att lyssna. Vi tvingas i kontakt med det jag som bor bortom det inre tjattret av tankar och känslor. 

När vi inte längre är sysselsatta och upptagna öppnar vi upp för vår inre dialog. Vi kommer i kontakt med känslor och tankar, både de vi upplever är bra och dåliga. 



Att bedöva känslor, går det?
Att ständigt vara aktiv kan vara ett (omedvetet) sätt att bedöva sina känslor. Problemet är att det inte går att välja bort de negativa tankarna och känslorna. Om jag bedövar det negativa bedövar jag också det positiva. När jag medvetet eller omedvetet försöker bedöva mina känslor finns det risk för att en känsla av tomhet uppstår. 

Kan "positivt tänkande" radera de negativa känslorna?
Jag tror inte på positivt tänkande i form av att "radera" eller ignorera negativa tankar och upplevelser. Jag tror att de negativa tankarna och känslorna är lika naturliga som de positiva (hur skulle vi annars förstå vad vi upplevde?). En negativ känsla är inte i sig farlig. Den är en känsla, varken mer eller mindre. Men en obehaglig känsla kan få vem som helst att komma ur balans och få stresspåslag. 

Att bemöta svåra känslor gör ont (att inte göra det gör också ont)
Negativa känslor kan få oss att försöka fly från dem (och då tycks de ha större kontroll över oss) eller agera på ett sätt som vi med lite perspektiv varken förstår eller kan stå för. Sårade känslor inte minst. Men vad händer om vi istället för att fly börjar betrakta känslan, liksom utifrån? Vad händer om vi välkomnar den och studerar den utan att agera på den? Att det får vara helt okej att den finns här just nu. Det handlar om att lära sig förhålla sig till det positiva och negativa. Att inte agera utifrån det negativa.

Att bemöta mina känslor här och nu kanske gör väldigt ont. Men att inte göra det innebär kanske ett fortsatt lidande genom livet.

Använd den uråldriga betraktningsfunktionen i dig!
Vad händer om jag tillåter mig själv vara stilla utan att mata mina sinnen med Facebookflöden, tidningar, TV, radio eller kanske viktigast av allt - att inte aktivt delta i min egen tankeström? Det fantastiska är att vi människor har förmågan att betrakta vår egen tanke- och känsloström i realtid. Vi behöver nämligen inte delta. Vi kan betrakta och studera oss själva samtidigt som det sker. Så, vad händer om jag stannar upp och låter mitt fokus betrakta det som sker inuti, helt utan att vara del av, agera eller fördöma? 

Feelings like disappointment, embarrassment, irritation, resentment, anger, jealousy, and fear, instead of being bad news, are actually very clear moments that teach us where it is that we’re holding back. They teach us to perk up and lean in when we feel we’d rather collapse and back away. They’re like messengers that show us, with terrifying clarity, exactly where we’re stuck. This very moment is the perfect teacher, and, lucky for us, it’s with us wherever we are.” – Pema Chödrön


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kanske gillar du

 

blogger templates | Make Money Online